En dag för många år sen

i ett radhus i Partille

Min granne sa:

Annette vad du skällde högt igår, 

vi hörde det in till oss

och vi har hört dig förut....

Jag fick någon slags chock

och en tankeställlare

Sen den dagen la jag locket på!

Locket på för att skälla på män.

Vi gick isär efter ett antal år

pga orsaker som inte ska nämnas

Träffade en ny man...

som jag tyckte "räddade" mig

fick tillbaka mitt självförtroende

Vi hade ca 3 bra år

Sen ytterligare 10 år som blev mer och mer ett helvete

men jag höjde ALDRIG min röst

Jo, en gång när vi gått isär, i telefon,

men sen ringde jag upp igen och bad om ursäkt att jag skällt och tappat humöret.

Det är 10 år sen vi gick isär

och min kropp har minnen

mina sinnen kan inte glömma

Och efter en händelse på en kurs förra veckan är jag omtumlad...

Mediterar och fattar

saker kommer upp till ytan mer och mer

och jag ber om förlåtelse

och ilska som jag avskyr visar sig mer och mer

tränger ut ur mina porer 

och jag känner inte igen  mig själv

irriterad och irriterad för småsaker

saker jag annars struntar i

saker jag annars lägger locket på för....

Och jag vet att jag inte förlåtit honom

Jo, men bara för det han gjordde mot mig...

inte resten!

Och  nä jg har visst inte förlåtit annat heller

Det knner jag nu

Jag bara trodde jag hade....

men vad jag gjort är att jag lagt locket på....

trängt undan

Och det finns ilska

Och den största ilskan finns mot MIG SJÄLV!

Hur jag inte upptäckt saker,

kunnat förhindra sker om jag fattat,

inte varit så trög, 

hur jag tillåtit mig själv att bli behandlad....

Bara bitit ihop

LAGT LOCKET PÅ!

Och allt har lagrats i min kropp

och det gör ont!

Och tro fasen att det gör det...

VARNIING!

LÄGG INTE LOCKET PÅ ALLT

SÄG IFRÅN

BÅDE FÖR HUR DU ELLER ANDRA BLIR BEHANDLADE

lÅT DET INTE LAGRAS I DIN KROPP

Jag "jobbar" med mina minnen nu, försöker bearbeta efter många år....

och jag som trodde jag hade gjort det... och jag som trodde jag förlåtit det mesta...

Måste nu försöka fölåta mig själv 

(och det är en match att kämpa, kämpa kämpa, när mitt sinne inte vill)

Människor är förunderliga

möten med människor

annorlunda från person till person

vi är så olika

men ändå så lika

saker/tillfällen för oss samman

Vad vet vi om i morgon?

Behöver vi veta?

Dags att säga ifrån

att agera

följa den där känslan som finns inuti

vara i ett med mig själv

följa flödet......

Och att lyssna till tystnaden

känna in lugnet

i stillhet

som jag övar på

och blir bättre

ger energi på nytt!

Gör som du känner   

inte som andra anser....

Inte ens det högsta berg

den djupaste dal

den hårdaste storm

den starkaste sol

Inget

kan mäta sig

Inget

kan vara

inget

kan bli

..... som lyckan när du log emot mig

Så länge sen jag var  här att jag glömt hur jag loggar in och min lösen och hela alltet!

Eller så är jag väl bara förvirrad i mina tankar!

Tänker

tänker inte...

Och bakslag utan dess like där ångesten tagit över

och jag vägra och vägra, men fick ge mig

Behövde blockera, försvaga, förminska saknad...

Tur att jag har mitt arbete

Där jag kan få slippa tänka så mycket

och vara behövd

göra nytta

och en låååång arbetsvecka bakom mig

Många timmar, 63!

och starta dagen med skallebank när jag sov ut och varvar ner

Nä fan vilken gnällkärring jag låter som nu!!!!

Trött på mig själv

Vill gå ut.. eller? 

och stormen viner och kyler

och tvättkorgen fylld till bristninngsgräns och mer därtill

och kaos lite här och där i en enda röra

och jag fortsätter gnälla....

och inte speciellt handlingskraftig... fastnar i tvekan hela tiden

Skitkärring!

Tänk om det gick att resa till "landet där borta"

att träffas igen

kramas

hålla om och bara vara två igen   

smälta ihop och stanna tiden...

Och samtidigt finns det så mycket nu att se fram emot

som lördag och äntligen få hem lilla Camilla igen

och orostankar där också.... lång resa och lång tid i luftten

En mamma är alltid en mamma

och en mamma är väl orolig....

eller är jag övernervös?

ibland....

Och varför skriver jag här

osammanhängande

känns som jag är en enda snurr hela jag

och kunde tänka mig att gå i ide ett tag...

eller varför inte kloster?

och leva i enkelhet och magert

sluta svullna

sluta tänka

sluta oroa mig

men sluta sakna gör jag aldrig!

3 månader är lång tid

3 månader är ingen tid...

Det är tomt och jag känner mig tom

Som att jag finns, men ändå inte

Att det är en drömvärld som jag är en gäst i

I min dröm eller någon annans

Det går inte riktigt att förklara

Ändå så börjar livet fungera mer och mer

Och jobbet är helt toppen

Aktiverar mig gör jag

träffar folk

och kursen börjar idag

men......

Ofta när jag kollar min telefon så tänker jag:

där är du ju

vart tog du vägen

ja just det....

för ibland en sekund tappar jag minnet

och jag ser på bilden av oss

ler och klappar dig på kinden

pussar på din bild

som en tonårsfjant eller nåt

men det är ju det närmsta jag kommer...

en bild av dig

eller var det Du igår som killade mig utanpå handen

gång efter gång

och varje gång jag tittade så slutade det

som av en fjäderlätt beröring

så vackert som du brukar

jag vill tro

jag vill att det var du

Och jag tänker ha kvar din bild på min telefon

bilderna på dig i varje rum

och mitt album, till  minne av dig

som jag inte klarar av att avsluta helt

det går inte...

då känns det ännu mer definitivt

Det räcker  med att jag definitivt kommer att sakna dig för alltid

varje dag

och jag gråter fortfarande

ibland bara lite

och ibland finns det knappt ett slut på tårarna

Det GÖR ONT!

och det är såååå TOMT!

Ett av korten verkar mer levande än andra

det verkar skifta...

och ibland ser du sorgset på  mig

ibland granskar du

ibland är du tankfull

ibland ler du

Ditt vackra  finurliga leende

och ögonen glimrar... 

då ler jag med dig   

Jag vet inte...

känns som jag är tom i bollen

samtidigt som jag är full av känslor

och det slutar inte göra ont!

Jag saknar dig så jag går nästan sönder!

Och ja jag kan skratta

Mysa 

och jag kan ha lite kul med vänner nu

Men.......

Det är så tomt

och tårarna tar inte slut...

Försöker bearbeta

försöker arbeta bort tankar med luft

sysselsättning som jag egentligen inte bryr mig om

Och ja, jag städa skafferiet idag

Struntar väl jag i

och orkar inte

Men jag gjorde det

När jag är själv får jag gråta hur mycket jag vill

När jag är med andra gråter jag i smyg

Vill inte visa allt

Vill inte att någon ska tycka att jag är otacksam

För så är det inte

Det är saknad

En FRUKTANSVÄRD SAKNAD

Tänk om...

om inga om fanns...

om jag fick hålla din hand igen

du fick visa mig stjärnhimlen

vi kunde tåflirta

sätta på radion högt i köket

så som vi gjorde

dricka massa kaffe

prata eller va tysta och bara vara vi

upptäcka mer och mer hur lika vi är

för det gjorde vi

små små saker som vi tänkte ihop

som gjorde det lilla så stort

enkelheten 

att vara du och jag

somna med dig

göra allt eller inget

för precis allt kunde vi

och allt gjorde du vackert

och vakna med ditt vackra leeende du vid min sida

den blicken som alltid finns kvar

Jag trodde jag skulle fixa det här

jag trodde, för att jag visste

att jag var beredd

men näää aldrig

När det bästa som jag träffat  är runt mig

i tankar

bilder

minnen

men inte kroppsligen

och jag kommer aldrig bli detsamma igen

Janne snälla Janne kom tillbaka

snälla snälla

jag går sönder

Tänk om vi kunde dela med oss av tid

Likaväl som vi delar med oss av annat

Eller ger pengar till cancerforskningen

Eller hemlösa osv.

Tänk om vi alla kunde få ge dig ett år av vårt liv

Du skulle ha överlevt oss alla, med råge!!!!

Så många som saknar dig och vill ha dig tillbaka

Och det är så orättvist det här

Jag känner mig "lurad på mirakel"

Tron på att de finns..

Du ÄR ett mirkalel

gav mirakel till mitt liv

men du borde ha fått mer mirakel av tid